Jag fick ett sms från en väldigt gammal vän när jag satt på jobbet. Vi har inte hörts på ett tag och ingen av oss kan väl kanske förklara varför vi inte gjort det. Men iaf så stod det såhär;

"Hej Ida!

Vi har inte hörts på länge. Antar att vi börjat bli väldigt olika varandra. Men nu kör jag igenom Ivetofta., och tänker på när vi spelade fotboll, badade, red och smygrökte. Jag saknar dig, även om vi är olika så är du alltid min vän. Hoppas att vi kan ses snart! Stor Kram Johanna. "

Jag blev helt varm i kroppen. Vi har gjort allt tillsammans. Vuxit upp sida vid sida, gjort allting "första gången" tillsammans, hade hästarna i samma stall, bodde nästa precis grannar, badade vid bryggan sena nätter, blev alldeles för fulla på teaterbaren i kristanstad och blev utkastade, vi var tillsammans med en varsin kille och de var också bästa kompisar - precis som vi. Vi satt ute i deras hamock hela sommarnätterna och sjöng och spelade gitarr, vi pallade äppel hos grannen och lärde oss skjutsa på cykeln tillsammans, vi sov alltid hos varandra, hon var med mig när dödbeskedet på farfar kom, jag var med henne under hennes föräldrars skilsmässa, vi stod tillsammans när sandra och daniel dog, vi satt bredvid varandra under begravningen och grät floder. vi var som handen i handsken, i vått o torrt. Ingenting kom emellan oss.

Men vart tog allt detta vägen? Någonstans försvann lite av det. Jag flyttade till Karlshamn för gymnasiet och hon bodde kvar i Bromölla, vi försökte men man träffar nya kompisar. Efter studenten flyttade hon till Göteborg och nu ses vi bara ibland, dock känns det ofta som om tiden stått stilla när vi ses. Vi har lika mycket o prata om och vi skrattar alltid åt våra minnen. Jag saknar henne så att det gör ont i mellanåt. Min Johanna - Min underbart vackra Johanna!